Puh!!! Efter allt det där hotfulla, apokalyptiskt sci-fi-skräcket de senaste timmarna tänkte jag avrunda första dagen på året med Mid 90’s, regissörsdebuten av Jonah Hill, och lätt en av mina favoritfilmer under 2018, och de senaste åren. Jag måste göra det mycket klart att den här filmen verkade vara skräddarsydd speciellt för mig. Jag föddes under de sista dagarna av 86, så 90-talet var min lekplats, och den här filmen träffade mig i alla känslor på så många sätt, med en intensitet jag sällan upplever. Självklart var rekreationen av tidsperioden otroligt nostalgisk och fläckfri, men vad filmen verkligen slog igenom med var ”känslan” av att växa upp i den tiden. Det fanns teknologi, men den hade inte tagit över varje del av våra liv. Det fanns mobiltelefoner, men den som betydde mest var ”telefonen.” Uppringt internet, om du ens hade det. Ni förstår poängen. Ansatserna var rumpade av äkthet, och jag hoppas att få se alla dessa barn få ljusa framtider. När allt kommer omkring så fungerade den här för mig på varje nivå, och en som jag definitivt kommer att återvända till regelbundet i framtiden. Hur var det för er alla? Åt er hur ni gillade den? Om ni växte upp som 90-talets barn, väckte den här filmen samma reaktion hos er som den gjorde hos mig? Om inte, hur gillade ni den? Skriv gärna nedan!